det ordnade sig. tack och godnatt.

Det som har fångat min uppmärksamhet mest hos denna bok är frågan om hur slutet av berättelsen och den tanke som där framförs hör samman med det mer genomgripande temat av att motbevisa Pangloss tankar som ungefär handlar om alltings godhet. Den tanke som presenteras i slutet är, enligt min tolkning, en lära om att man inte behöver vara rik för att vara lycklig, utan snarare tvärtom:  rikedomar leder oftast till bekymmer och de är flyktiga (ex. Candides juveler från Eldorado). Även någon sorts arbetsmoral läggs fram här, även om denna kan vara djupare än så. Detta återkommer jag  till. 

Hur förenas då ett motbevisande av ett tillsynes naivt och över-positivt synsätt med den gamla tanken om att lycka inte kommer av materiell rikedom i en berättelse som beskrivs som satirisk?

För mig känns sluttankarna i boken inte så lika de som man anar genom merparten av boken. Dessa tankar kommer rätt så oväntat, först under de sista kapitlena efter men än hundra sidor av, enligt min mening, mer eller mindre tydlig Pangloss- kritik . Kritik kanske är att ta i men min känsla är att Pangloss tankar alltid figurerar som en sorts mittpunkt genom Candides resor. 

Nu kommer istället dessa nya tankar fram och jag undrar vad de har för betydelse i boken. Ett möjligt svar kan vara att saker blir till det bästa som Pangloss menade bara man inte lägger för stor vikt vid det materiella. Då blir de nya idéerna en sorts lösning till problemet med Pangloss kontra Candides upplevelser. Candide far Jorden runt och söker efter lyckan och hamnar då i trubbel. Pangloss hävdar att världen är god. Idén i slutet kan tolkas som att världen blir ”till det bästa” bara man inte strävar efter lyckan. Detta är nog den mest rimliga idé jag har här.

Detta leder dock till en på ett plan simpel arbetsmoral som jag ser det (odla din trädgård).  Denna moral förs dock fram samtidigt som Edens lustgård omtalas och att människan sattes där för att arbeta. Om man inte tolkar moralen bokstavligt utan försöker tänka mer metaforiskt så kan jag tänka mig att den betyder att man måste anstränga sig för att upprätthålla paradiset eller i alla fall någon dräglig tillvaro. Men motsäger då inte denna lära idén om att lyckan kommer främst om man inte strävar efter den som jag tidigare lade fram? Nu sitter jag i ett filosofiskt och analytiskt klister här! 

För att lämna klistret går jag vidare till satiren. En ytterligare möjlighet är att slutet ären satir eller ett skämt. Tanken om att arbete skulle leda till lycka känns som något väldigt otypiskt för upplysningsmannen Voltaire att presentera som sin slutpredikan i ett av sina verk. Vad han nu skulle kunna tänkas göra satir över, eller om, eller hur man nu säger det förblir höljt i dimma för mig.

Denna dimma leder mig till nästa stora sak som slagit mig under detta läsande.

Jag har svårt att se några tydliga tecken på satir i denna berättelse som sägs vara just satirisk. Den största orskaen till detta, enligt mig, är att vi i den här tiden inte har tillräckig förståelse för det samhälle och de tankar som florerade under tiden för skrivandet. Jag undrade hur någon från framtiden skulle uppfatta dagens stand-up komik och jag kom fram till att denne antagligen inte skulle veta tillräckligt om vårt samhälle eller förstå tillräckligt mycket för att kunna uppfatta humorn i det hela, om denne inte är någon historiefanatiker förstås, men vem bryr sig om sådana? Jag känner mig nu som en sådan läsare från framtiden utan tillräcklig kunskap om författarens tid (tack vare vår strålande historiaundervisning i tvåan, hehe).

En konsekvens av denna otillräckliga kunskap är enligt mig att den eventuella meningen i alla de små händelserna med snabbt händelseförlopp försvinner. Dessa berättelser är antagligen fyllda av satir och de var säkerligen roliga för den tidens läsare, men nu är deras enda effekt att deras höga hastighet irriterar mig.

Eller så vill Voltaire med hjälp av den höga hastigheten skapa en överdrivenhet enbart för att stärka känslan av Candides missöden och därigenom kritisera Pangloss ytterligare, men detta drar mig tillbaka i klistret och där vill jag inte vara! 

Nu har jag tänkt tillräckligt mycket på den här boken. Det har varit mer intressant än jag hade tänkt mig att det skulle bli, till stor del tack vare det utmärkta bloggmediet som jag tycker är alldeles förträffligt för sånt här.

PS. -Jag föredrar dock lite Bruno K. Öijer framför Voltaire alla dagar(undrar om den funkar):  http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1250655

Min senaste tanke är att Candide på något vis inte är den egentliga huvudpersonen utan att den genom Candides minnen återkommande Pangloss spelar en bra mycket större roll för meningen med denna bok.

 Jag antar att genom att ge exempel på världens icke- godhet (Candides otursdrabbade jorden-runt resa i princip) så vill Voltaire här visa att saker inte är för det bästa som Pangloss höll hårt på. Vid tillfället är inte situationen tillräckligt klar för att jag ska kunna urskilja denna tanke klart men jag har svårt att tänka mig att en sådan betydelsefull filosof som Voltaire skulle ägna sin tid till att skriva berättelser i rent underhållningssyfte. Du måste leverera mera Voltaire!

Har ni läsare några åsikt att dela? Mitt, och förhoppningsvis inte ert, problem nu är att finna det där djupare syftet med boken.

Bokens höga tempo hejdas aldrig, inte ens i den gamla kvinnans berättelse om sitt liv. Den berättelsen känns om något som en komprimerad och till och med ännu mer överdriven skröna än originalberättelsen. Något som drar till sig min uppmärksamhet är Candides ständiga återkommande till den gamla läraren Pangloss och hans åsikt att allt är för det bästa. Det står på bokens baksida att den ska vara en satirisk berättelse men jag har inte kunnat finna något sådant ännu. Dock så kan Voltaire genom att visa att livet oftast inte är som Pangloss påstår driva med de åsikter som var populära under hans levnadstid. Dessa åsikter eller förhoppningar eller dylikt kan representeras av Pangloss, och Voltaires syfte med berättelsen kan då vara att motbevisa dessa tankegångar med sin överdrivna högtempo- skröna. Detta är bara en idé, jag vet inte om Voltaire hade sådana tankar. Någon som vet?

Nu har jag börjat att läsa Candide, och jag måste säga att det inte börjar bra. Mina första intryck av denna slanka volym är att den är skriven på ett språk som jag genuint ogillar, nämligen ett halvgammalt språk med uttryck som "ack!" och med en obehaglig burlesk-liknande och överdriven ton som jag hoppades endast kunde återfinnas i Jane Austen och dylikt.

  Även om den enastående hastigheten med vilken denna berättelse förtäljs antagligen uppskattas av en del läsare så ser jag den endast som en nackdel på grund av att allt fokus då enbart hamnar på personers handlingar och resor etc. samt på vardaglig dialog och inte på t. ex tankeströmmar, associationer, tillbakablickar samt detaljerade platsbeskrivningar vilka jag uppskattar mer än den höga hastigheten i händelseförloppet som exemplifieras utmärkt i det jag hittils har läst ur Candide. 

  Alla dessa händelser har antagligen en större betydelse än att bara tjäna till enkel underhållning eftersom den trots allt är skriven av filosofen Voltaire.

  Ett möjligt exempel på detta kan finnas på sidorna 12- 13. En möjlighet här är att Voltaire uttrycker upplysningstidens tankar om frigörelse från religionen alla konventioner genom att jämföra en döpt persons givmildhet med en icke- döpt.  

God afton, middag och kväll kära candide- läsare. Publicerar ett litet test inlägg nu.